
Bakgrund och resans förberedelser – varför ”citron eller mandarin”?
Man har vetat att jorden är klotformig sedan Pythagoras tider på 500-talet f.Kr. Även om detta blev allmänt känt först senare har jorden redan länge varit ett klot bland de lärda. På 1600-talet gjorde man observationer om gravitationskraften, som inledde en diskussion om jordens exakta form. I Frankrike aktiverades tvisten om jordklotets form i början av 1730-talet när man igen inledde en noggrann kartläggning av riket.
Enligt familjen Cassini var jorden lik en citron
I Frankrike hade familjen Cassini en ledande ställning inom geodesi. Efter 30 år av fältarbeten kom direktorn för Paris observatorium, den italienskfödda Jean-Dominique Cassini (1625–1712) och hans son astronomen Jacques Cassini (1677–1756) fram till en tes att jordklotet smalnar av vid polerna, likt en citron.

Newton gjorde jorden till en mandarin
Sedan 1660-talet var det känt att gravitationskraften varierar mellan olika breddgrader.
Då upptäckte den franska astronomen Jean Richer (1630–1696) att hans pendelur inte höll sig till tiden i Cayenne i Franska Guyana. För att klockan skulle visa rätt tid måste Richer förkorta pendeln. Pendelns rörelse berodde på vilken breddgrad man befann sig på.
Sålunda observerade Richer som den första hur gravitationskraften varierar på jordens yta: vid ekvatorn var gravitationskraften svagare än t.ex. i Frankrike.
Senare framförde den engelska fysikern, matematikern och astronomen Isaac Newton (1642–1727) sin gravitationsteori på basis av Richers observation. Teorin tyder på att jordens medelpunkt är längre bort från Cayenne vid ekvatorn än längre norrut i Paris.
Jorden måste vara utbuktad vid ekvatorn, alternativt tillplattad vid polerna som en mandarin.
Newtons teoretiska kalkyleringar stred mot Cassinis empiriska resultat.
På en allmän nivå förhöll man sig avvaktande till det newtonska tänkandet i Frankrike. I Newtons teori är det fråga om dragningskraft som är svår att observera med sinnen. I början på 1700-talet dominerades tankesättet i Frankrikes vetenskapliga kretsar av den mekanistiska naturfilosofin baserat på matematikern och filosofen René Descartes (1596–1650) tänkande.

År 1732 publicerade Maupertuis verket Discours sur les différentes figures des astres avec une exposition des systèmes de MM. Descartes et Newton, där han jämför kartesiansk och newtonsk fysik: virvelteori och universell gravitationskraft.
Förutom Maupertuis hörde filosofen och författaren Voltaire (1694–1778) samt naturvetenskapsmannen Émilie du Châtelet (1706–1749) till den så kallade newtonska skolan. Den sistnämnde översatte senare Newtons verk Principia till franska.


Frankrikes kartläggning inledde diskussionen om mätmetoder
I början av 1730-talet återupptog Frankrikes finansminister Philibert Orry (1689–1747) en noggrann kartläggning av riket, som hade inletts på 1680-talet men inte slutförts. Även inom vetenskapsakademin lyfte projektet fram geodesin till centrum för diskussionerna.
I början gällde debatten främst olika mät- och beräkningsmetoder och först senare började den handla om Newtons gravitationskraft och dess effekt på jordklotets form.
Den tidigare nämnda familjen Cassini påbörjade arbetet med att mäta baslinjen i öst-västlig riktning år 1733.
Samtidigt fäste man i Frankrike uppmärksamhet vid den italienska matematikern Giovanni Polenis (1683–1761) kritik. Poleni hade redan tio år innan kritiserat Cassinis metoder. Enligt honom rymdes Cassinis mätresultat i felmarginalen och var därför inte pålitliga.

Experimentell forskning som lösning på tvisten
Flera akademiker delgav sina åsikter om mätmetoderna. Cassinis teori om ett avsmalnande jordklot började ifrågasättas av konkurrerande synsätt.
Inom geodesins område uppstod en hel del teoretiska studier och empiriska observationer.
I slutet av år 1733 framförde astronomen Louis Godin (1704–1760) att akademin skulle ställa i ordning en expedition till ekvatorn för att göra gradmätningar. Nästa år förordnade kung Ludvig XV (1710–1774) att expeditionen skulle resa iväg.

Expeditionen till Sydamerika hissade seglen i maj 1735. Direkt efter att den första expeditionen gett sig av föreslog Maupertuis att Frankrike också skulle ställa i ordning en andra forskningsexpedition. Enligt honom räckte inte en expedition för att lösa saken med tillräcklig säkerhet.
I slutet av år 1735 beslöt den franska kungen att sända ut en geodetisk expedition till norra polcirkeln.
Vetenskapsakademin hade motiverat sakens betydelse för kronan genom dess effekt på sjöfartens exakthet och därmed handeln. Genom att forska i jordens form strävade man åtminstone skenbart efter ekonomisk nytta.
En lika betydande orsak – om inte ännu viktigare – var att för andra makter bevisa Frankrikes styrka. Frankrikes naturvetenskapliga strävanden framhävde dess överlägsenhet inom vetenskapen.

Teoretikerna förbereder sig för fältarbete
För både Maupertuis och Alexis Clairaut blev forskningsresan den första där de fick omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken. Maupertuis hade ingen erfarenhet av fältarbete, men detta hindrade inte honom från att föreslå sig själv som expeditionens ledare.
Först hade man planerat Island eller Norge som mål för expeditionsresan. Tack vare den svenska astronomen Anders Celsius (1701–1744) inflytande beslutade man sig ändå för att göra mätningarna i det dåtida Sverige, i den innersta delen av Bottenhavet.
Resan förutsatte en hel del förberedelser: man måste skaffa mätinstrument, utrusta skeppen och vara i kontakt med lokala myndigheter för att få hjälp.
Expeditionen gav sig ut på resa den 20 april 1736.


På Frankrikes norra kust i Dunkerques hamn steg en troligen mycket ivrig grupp unga människor ombord på båten. Förutom Maupertuis 37 år, Clairaut 23 år och Celsius 35 år reste astronomerna Charles Étienne Louis Camus (36), Pierre-Charles Le Monnier (21) och expeditionens äldsta, prästen Réginald Outhier (42) mot norr.

Resan från Paris till Torneå våren och försommaren 1736
Källor:
Filosofia.fi https://filosofia.fi/fi/ensyklopedia/newton-isaac ja https://filosofia.fi/fi/ensyklopedia/varhaismoderni-luonnonfilosofia
Markkanen, Tapio. “Maantieteellinen pituus – paikanmäärityksen vuosituhantinen haaste.” Maan muoto. Red. Poutanen, Markku. Ursan julkaisuja 86. Jyväskylä, 2003.
Pekonen, Osmo. “Johdanto: Maan muotoa mittaamassa”. Maan muoto ynnä muita kirjoituksia Lapista. Red. Osmo Pekonen. Väyläkirjat, 2019.
Pekonen, Osmo. La rencontre des religions autour du voyage de l’abbé Réginald Outhier en Suède en 1736–1737. Lapin yliopistokustannus, Rovaniemi, 2010.
Terrall, Mary. Maupertuis. Maapallon muodon mittaaja. Trans. Osmo Pekonen. Väyläkirjat, Tornio, 2015 (orig. 2002).
Turunen, Tauno och Kultima, Johannes. “Kreivi Pierre-Louis Moreau de Maupertuis, Lapin tieteellisten mittausten aloittaja”. Maan muoto. Red. Poutanen, Markku. Ursan julkaisuja 86. Jyväskylä, 2003.