Livet i Tornedalen under 1730-talet
På midsommaren 1736 anlände den franska expeditionen till Europas nordligaste stad som grundades drygt 100 år tidigare, år 1621. I svenska riket levde man mitt i en lång fredsperiod och befolkningen i Tornedalen växte kraftigt.
Tornio – Europas nordligaste stad
På Svensarö hade det redan länge funnits en fast handelsplats före Torneå grundades. Torneå socken nämndes för första gången med säkerhet på 1340-talet.
När den franska expeditionen anlände till Torneå hade man nyligen återbyggt staden som förstördes under Stora nordiska kriget (1720–1721). På 1730-talet hade Torneå stad cirka 520 invånare.
Expeditionen bodde i rum som tillhörde borgerskapet och prästskapet i Torneå och umgicks med dem. Diskussioner fördes främst på latin – endast ett fåtal torneåbor kunde franska.
Särskilt under vintern hade expeditionen tid för sällskapsliv.
I 1730-talets Sverige levde man mellan två krig
Under tiden för Maupertuis expedition hörde det nuvarande Finland till Sverige.
Sveriges stormaktstid hade tagit slut med Stora nordiska kriget och det avgörande slaget vid Poltava 1709. Ryssland hade bemannat Finland åren 1714–1721. Tidsperioden fick snabbt namnet stora ofreden.
Tornedalen ockuperades inte permanent av ryssarna, men de gjorde upprepade anfall i området. Torneå stad tömdes för några år eftersom dess invånare flydde till Lappland, närliggande socknar eller huvudstaden Stockholm.
Den övre älvstranden klarade kriget bättre än staden. Under 1730-talet växte befolkningen i Tornedalen kraftigt. När Maupertuis expedition färdades fram och tillbaka längs Torneälven var bosättningen främst koncentrerad kring älvstranden.
År 1741 var Sverige igen i krig mot Ryssland. Förutom kriget plågades Tornedalen då av svag skörd och epidemier.
Tornedalen var en del av Västerbottens län
Torneälven var en farled
Älven var en viktig orsak varför expeditionen byggde triangelmätningsnätet på bergen mellan Torneå och Pello. Farleden gjorde det lätt att färdas mellan mätpunkterna. De stora och tunga mätinstrumenten transporterades ganska enkelt i båtar.
I fransmännens ögon var båtarna lätt byggda och deras roddare modiga och outtröttliga. Lokalborna rörde sig skickligt i Torneälvens många forsar, vilket imponerade resenärerna.
Enligt Outhiers erfarenhet fanns det inte en enda invånare utan båt i Tornedalen.
På vintern färdades man på leden i en släde som drogs av hästar. Man märkte vintervägarna med unga träd och gick omvägar runt forsarna på land.
Tornedalens näringar
Älvdalen från Torneå till Pello beboddes huvudsakligen av bondebefolkning, men även samer bodde och rörde sig i området.
De som bodde i prästgårdarna och tjänstgjorde i armén var praktiskt taget de enda ståndspersonerna – dvs. medlemmar av de tre högsta stånden alltså adeln, prästskapet och borgerskapet – utanför Torneå stad. Deras levnadssätt skiljde sig inte mycket från de mer förmögna böndernas.
Boskapsskötseln var en viktig näringsgren i älvdalen tack vare de näringsrika strandängarna. Under den korta växtperioden odlades främst korn på åkrarna. I sin reseberättelse beskrev Outhier flera gånger älvdalens “korn och råg med vackert rundade ax”.
På de största gårdarna i älvdalen fanns enligt en kronofogdes uppskattning i genomsnitt två hästar, 10–15 kor och 20–30 får.
Samerna handlade med borgare från Torneå som reste uppströms under marknadstider.
Enligt Maupertuis observation levde människorna på bröd, smör och surmjölk. Kosten kompletterades med renkött och fisk.
Outhier skrev att gårdarna i Tornedalens landsbygd var kvadratiska till formen. Boningsrummen på landsbygden liknade dem i staden. Förutom dagligstuga och kök hade husen vanligtvis två rum som resenärerna fick använda för övernattning.
Sovplatser fick fransmännen utan problem. Både Outhier och Maupertuis skrev att lokalborna var mycket gästfria och delade frikostigt av det lilla de hade.
Bilden av den hårda nordliga ödemarken
I sina texter talar Maupertuis om Tornedalen som Lappland. Administrativt sett var Tornedalen inte en del av Lappland, utan Västerbottens län.
Redan då hade Lappland en viss exotisk stämpel, som Maupertuis sorglöst använde till sin fördel när han skapade en bild av sig själv som en arktisk äventyrare. Expeditionen har även omnämnts i historien som gradmätningen i Lappland.
Porträttet som Maupertuis låtit måla av sig själv med päsk, skinnhandskar och -hattar samt det vintriga landskapet som öppnas i bakgrunden ger en bra bild av på vilket sätt nordliga förhållanden och den nordliga kulturen upplevdes som intressant i Centraleuropa.
Källor:
Maupertuis, Pierre Louis Moreau de. “Kirje herra d’Argensonille”. Översätt. Osmo Pekonen. Maan muoto ynnä muita kirjoituksia Lapista. Red. Osmo Pekonen. Väyläkirjat, 2019.
Maupertuis, Pierre Louis Moreau de. “Kirje Verteillacin kreivittärelle”. Översätt. Osmo Pekonen. Maan muoto ynnä muita kirjoituksia Lapista. Red. Osmo Pekonen. Väyläkirjat, 2019.
Mäntylä, Ilkka. Tornion historia. 1. osa, 1621–1809. Tampere, 1971.
Outhier, Réginald. Matka Pohjan perille. Maupertuis-stifltelse och Väyläkirjat, 2011 (orig. 1744).
Pekonen, Osmo. “Johdanto: Maan muotoa mittaamassa”. Maan muoto ynnä muita kirjoituksia Lapista. Red. Osmo Pekonen. Väyläkirjat, 2019.
Pekonen, Osmo. La rencontre des religions autour du voyage de l’abbé Réginald Outhier en Suède en 1736–1737. Lapin yliopistokustannus, Rovaniemi, 2010.
Teerijoki, Ilkka. “Väkiluku ja väestön rakenne 1600- ja 1700-luvulla”. Tornionlaakson historia II. 1600-luvulta vuoteen 1809. Red. Olof Hederyd et al. Tornionlaakson kuntien historiakirjatoimikunta. Jyväskylä, 1993.
Teerijoki, Ilkka. “Maatalouselinkeinot ja maatalouspolitiikka”. Teoksessa Tornionlaakson historia II. 1600-luvulta vuoteen 1809. Red. Olof Hederyd et al. Tornionlaakson kuntien historiakirjatoimikunta. Jyväskylä, 1993.
Vahtola, Jouko. “Tornio - vuosisatojen portti Lappiin ja länteen”: https://www.tornio.fi/wp-content/uploads/2018/02/Torniohistoria.pdf