Iso-Horila (Horilankero)
Horilankero mätpunkt är numera känd under namnet Iso-Horila eller Horilanvaara. Berget ligger cirka 20 kilometer norr om Ylitornio centrum.
Toppen är skogbevuxen med ett rikt trädbestånd. På toppen finns Lantmäteriverkets fixpunkt, en bult som borrats fast i berget, omgiven av riklig växtlighet.
På östra sidan syns Ratasvuomas hus och åkrar – i övrigt är landskapet som öppnar sig från toppen skogsdominerat.
Iso-Horila är en central punkt för Maupertuis triangelmätningskedja – alla trianglar i kedjan slutar där.
Runt Iso-Horila bildas en sjuhörning som forskarna använde för att kontrollera sina kedjor. Vinkelsumman i en plan sjuhörning bör vara 900 grader. På en krökt yta såsom jordklotet måste summan av sjuhörningens vinklar vara större än 900 grader. I den sjuhörning som expeditionen mätte var summan 900° 1’ 37’’.
Expeditionen lämnade Iso-Horila den 18 augusti efter att ha tillbringat 5 dagar där. Följande dag såg de att det brann på Aavasaksa-berget. En lägereld som inte släckts ordentligt hade antänt en skogsbrand. Maupertuis skickade 30 man för att släcka elden. Förutom skogen förstördes siktmärket på toppen i eldsvådan.
Expeditionens franska betjänt Pedre visste exakt var siktmärket stått och med hans hjälp kunde man resa ett nytt märke. En grupp män stannade på berget ifall det skulle börja brinna igen.
Skogsbranden i Iso-Horila störde även mätningar vid andra punkter på triangelkedjan. Vid baslinjens södra punkt i Niemis by och på Huitaperi försämrades sikten av tjock rök, vilket försvårade arbetet.
Iso-Horila reser sig som ett högre, skogigt berg ovanför det låglänta kärr- och åkerlandskapet. På dess sluttningar finns stora, bara berghällar, forna stränder från 10 000 år sedan, som inte kan urskiljas i närliggande landskapet på grund av de skogiga nedre sluttningarna.
Likt Aavasaksa är Iso-Horila ett moränkalottberg. Efter den senaste istiden bevarades topparna på de högsta bergen som öar. Dessa berg kallas kalottberg, eftersom vattnet inte sköljde bort deras moräntäcken.
Iso-Horilas topp är cirka 400 meter lång och 200 meter bred. På bergets topp finns en urskog med gran och dess vyer är slutna.
På Iso-Horilas bergsområde finns ett litet privat skyddsområde.
Källor:
Husa, Jukka ja Teeriaho, Jari. Luonnon- ja maisemansuojelun kannalta arvokkaat kallioalueet Lapissa. Suomen ympäristö 6/2015. Ympäristöministeriö, Suomen ympäristökeskus. Helsinki, 2015.
Maupertuis, Pierre Louis Moreau de. “Maan muoto”. Maan muoto ynnä muita kirjoituksia Lapista. Red. Osmo Pekonen. Väyläkirjat, 2019 (orig. 1738).
Outhier, Réginald. Matka Pohjan perille. Maupertuis-stiftelse och Väyläkirjat, 2011 (orig. 1744).
Karta
Anvisningar för att använda kartan
- Röd = Triangelmätningskedja och dess mätpunkter.
- Grön = Rutt till mätpunkt.
- Blå = Ankomst från riksväg 21.
- Punkter: Aktivera punkten för att visa mer information om destinationerna.
- Droppikon: Bestämma din position på kartan.
- Zoom: Du kan zooma in och ut på kartan.
- Mätverktyg: Mäta avstånden mellan objekten.
Öppna kartan i ett nytt webbläsarfönster.
På den gamla kartan
Iso-Horila på kartan ritad av Réginald Outhier (Carte du fleuve de Torneå, 1736).

Information
Bilder från Iso-Horila
Bilderna öppnas i stor storlek i galleriet genom att klicka på bilden.

Expeditionens resa på kartan
Réginald Outhier har skildrat expeditionens resa från Paris till Torneå och tillbaka i detalj. Resan tog två månader åt vartdera hållet och färdmedlen var båt och vagn. Under returresan råkade expeditionen ut för ett skeppsbrott i Bottenviken.
Mätpunkter och andra destinationer
- Aavasaksa
- Baslinjen
- Forsar i Torneälven
- Huitaperi
- Kaakamavaara
- Kittisvaara
- Matarengi kyrka
- Niemivaara
- Nivavaara
- Pullinki
- Torneå kyrka