Iso-Horila (Horilankero)

Horilankero mätpunkt är numera känd under namnet Iso-Horila eller Horilanvaara. Berget ligger cirka 20 kilometer norr om Ylitornio centrum.

Toppen är skogbevuxen med ett rikt trädbestånd. På toppen finns Lantmäteriverkets fixpunkt, en bult som borrats fast i berget, omgiven av riklig växtlighet.

På östra sidan syns Ratasvuomas hus och åkrar – i övrigt är landskapet som öppnar sig från toppen skogsdominerat.

Iso-Horila är en central punkt för Maupertuis triangelmätningskedja – alla trianglar i kedjan slutar där.

Runt Iso-Horila bildas en sjuhörning som forskarna använde för att kontrollera sina kedjor. Vinkelsumman i en plan sjuhörning bör vara 900 grader. På en krökt yta såsom jordklotet måste summan av sjuhörningens vinklar vara större än 900 grader. I den sjuhörning som expeditionen mätte var summan 900° 1’ 37’’.

Expeditionen lämnade Iso-Horila den 18 augusti efter att ha tillbringat 5 dagar där. Följande dag såg de att det brann på Aavasaksa-berget. En lägereld som inte släckts ordentligt hade antänt en skogsbrand. Maupertuis skickade 30 man för att släcka elden. Förutom skogen förstördes siktmärket på toppen i eldsvådan.

Expeditionens franska betjänt Pedre visste exakt var siktmärket stått och med hans hjälp kunde man resa ett nytt märke. En grupp män stannade på berget ifall det skulle börja brinna igen.

Skogsbranden i Iso-Horila störde även mätningar vid andra punkter på triangelkedjan. Vid baslinjens södra punkt i Niemis by och på Huitaperi försämrades sikten av tjock rök, vilket försvårade arbetet.

Iso-Horila reser sig som ett högre, skogigt berg ovanför det låglänta kärr- och åkerlandskapet. På dess sluttningar finns stora, bara berghällar, forna stränder från 10 000 år sedan, som inte kan urskiljas i närliggande landskapet på grund av de skogiga nedre sluttningarna.

Likt Aavasaksa är Iso-Horila ett moränkalottberg. Efter den senaste istiden bevarades topparna på de högsta bergen som öar. Dessa berg kallas kalottberg, eftersom vattnet inte sköljde bort deras moräntäcken.

Iso-Horilas topp är cirka 400 meter lång och 200 meter bred. På bergets topp finns en urskog med gran och dess vyer är slutna.

På Iso-Horilas bergsområde finns ett litet privat skyddsområde.

Källor:

Husa, Jukka ja Teeriaho, Jari. Luonnon- ja maisemansuojelun kannalta arvokkaat kallioalueet Lapissa. Suomen ympäristö 6/2015. Ympäristöministeriö, Suomen ympäristökeskus. Helsinki, 2015.

Maupertuis, Pierre Louis Moreau de. “Maan muoto”. Maan muoto ynnä muita kirjoituksia Lapista. Red. Osmo Pekonen. Väyläkirjat, 2019 (orig. 1738).

Outhier, Réginald. Matka Pohjan perille. Maupertuis-stiftelse och Väyläkirjat, 2011 (orig. 1744).


Karta

Anvisningar för att använda kartan
  • Röd = Triangelmätningskedja och dess mätpunkter.
  • Grön = Rutt till mätpunkt.
  • Blå = Ankomst från riksväg 21.
  • Punkter: Aktivera punkten för att visa mer information om destinationerna.
  • Droppikon: Bestämma din position på kartan.
  • Zoom: Du kan zooma in och ut på kartan.
  • Mätverktyg: Mäta avstånden mellan objekten.

Öppna kartan i ett nytt webbläsarfönster.


På den gamla kartan

Iso-Horila på kartan ritad av Réginald Outhier (Carte du fleuve de Torneå, 1736).

Vill du ha en karta för dig själv? Kartan säljs som affisch (225 mm x 707 mm) i museibutik i Tornedalens museum (adress: Tornionlaakson museo, Torikatu 4, Torneå).


Information

WGS84N 66°27’53.6″ E 24°00’15.3″
WGS84N 66.4649, E 24.0043
ETRS-TM35FINN 7374928, E 366555
UTM (WGS84)35WLP 66556.52 74929.993
(Uppskattad plats för mätpunkten.)

224 m

I en riktning 2 km.

Iso-Horila finns 22 kilometer nordost om Ylitornio centralort. Från riksväg 21 svänger man österut vid Aavasaksa till Raanujärventie (väg 930). Man kör längs vägen i 18 kilometer varefter man svänger norrut till Ratasvuomantie-vägen. Efter 6 kilometer förgrenas vägen vänsterut till Ratasjoentie-vägen. Iso-Horila finns genast på vänster sida om vägen.

Man kan också ta sig till Iso-Horila från nordväst. Från riksväg 21 svänger man österut vid Ratasjoki. Sedan färdas man cirka 10 kilometer längs Ratasjoentie-vägen. Iso-Horila finns på höger sida om vägen.

Till Iso-Horila finns varken en markerad rutt eller synlig stig.

Från Ratasjoentie-vägen går en skogsväg som tar slut vid ett grustagsområde cirka 800 meter bort. Från området kan man fortsätta snett uppåt.

Mätpunkten finns vid bergets högsta punkt på den täckta toppen.

Kaakamavaara37 km
Huitaperi26 km
Aavasaksa14 km
Niemivaara14 km
Pullinki22 km
(Avstånd fågelvägen.)

Den 10 juli 1736
Från den 13 till den 18 augusti 1736

Den 19 augusti 1736. ““- – – På återväg från kyrkan hörde vi sägas att det brann i skogarna vid Horrilankero. Det var endast alltför sant. Efter att ha ätit middag gick vi upp på Aavasaksa och såg röken från denna skogsbrand. Röken hindrade oss t o m att observera vinklarna vid basens ändpunkter och att se Horrilankero. Vi måste skicka dit ett ilbud för att få reda på om signalen var oskadd.”

Réginald Outhier. Journal från en resa i Norden (Journal d’un voyage au Nord), 1744.

Den 10 juli 1736. “- – – och foro upföre den lilla ån Tengliö, som utvid roten af detta berget faller in i stora elven, enda till ett stelle, som syntes oss nermast til ett berg, hvilket vi trodde vara tienligit til vårt arbete. Der landstego vi, och anlände efter 3 timmars marche igenom moraser under berget Horrilakero. Ehuru matta vi ock voro, stego vi doch strax upföre berget, och förnötte natten der med at vi låto afhugga den der på befintliga skog. En stor del af detta berget består af röda stenar, som åro besprengde med ett slags longa och fins emellan parallela cristaller.

Röken var intet mera hår tilreckelig at försvara oss emot myggorna, som voro longt grymare uppå detta berget än uppå Niva. Vi blevo tvungen at, oaktat en mycket stark heta, insvepa ansiktet uti våra Lappmuddar, oc at låta övertecka oss med en stor hög så af granris som af hela trän, de der lågo över oss nog tungt, men kunde likväl intet lenge hielpa oss.”

Pierre Louis Moreau de Maupertuis. Jordens figur (La Figure de la Terre), 1738. Översatt av Anders Hellant 1738.

Bilder från Iso-Horila

Bilderna öppnas i stor storlek i galleriet genom att klicka på bilden.


Expeditionens resa på kartan

Réginald Outhier har skildrat expeditionens resa från Paris till Torneå och tillbaka i detalj. Resan tog två månader åt vartdera hållet och färdmedlen var båt och vagn. Under returresan råkade expeditionen ut för ett skeppsbrott i Bottenviken.


Mätpunkter och andra destinationer