Kaakamavaara

Kaakamavaara är belägen i norra delen av Torneå nära den lilla byn Palovaara, cirka 40 kilometer från staden.

Vid Kaakamavaara finns forna strandstenar och terrassformade strandvallar som påminner om tiden då inlandsisen drog sig tillbaka för 10 000 år sedan. Kaakamavaaras bergsområde har definierats som en strandformation av riksintresse.

Rutten till berget är inte märkt. Man hittar enkelt fram när man följer en gammal kärrstig som leder nästan till toppen av berget. En vidsträckt vy öppnas på toppen av det trädlösa berget.

Vid sidan om Nivavaara var Kaakamavaara det första berget där expeditionen byggde ett siktmärke i början av juli 1736. Märket var en enskild trädstam av gran som stöddes vid roten mellan klippblock. I fortsättningen byggdes siktmärkena som konformade konstruktioner i vilka man kunde placera ett vinkelmätningsinstrument, dvs. en kvadrant. Även Kaakamavaaras siktmärke byggdes om senare på hösten.

Resan till berget var tung. Man färdades i huvudsak över kärr. Spångarna som byggts över kärret med trädstammar höll inte expeditionsmedlemmarna Outhiers, Hellants och Sommereux fötter torra. Outhier föll knädjupt i kärret så att han hade svårt att ta sig upp.

Expeditionsmedlemmarna återvände till Kaakamavaara för att göra fler vinkelmätningar. Förra gången fanns det ännu inte ett siktmärke på Niemivaara. I september mättes vinkeln mellan Niemivaara och Iso-Horila från Kaakamavaara.

Kaakamavaara var den sista punkten där expeditionen gjorde mätningar. Då vättes expeditionen ordentligt av höstregnet. Maupertuis slog också sin fot när han ramlade på ett stenröse. Lyckligtvis var skadan inte allvarlig, och han promenerade tillbaka till Korpikylä vid Torneälven på egen hand, varifrån han fortsatte med båt till Pello.

Källor:

Maupertuis, Pierre Louis Moreau de. “Maan muoto”. Maan muoto ynnä muita kirjoituksia Lapista. Red. Osmo Pekonen. Väyläkirjat, 2019 (orig. 1738).

Outhier, Réginald. Matka Pohjan perille. Maupertuis-stiftelse och Väyläkirjat, 2011 (orig. 1744).

Finlands milhöcentral / Valtakunnallisesti arvokkaat tuuli- ja rantamuodostumat


Karta

Anvisningar för att använda kartan
  • Röd = Triangelmätningskedja och dess mätpunkter.
  • Grön = Rutt till mätpunkt.
  • Blå = Ankomst från riksväg 21.
  • Punkter: Aktivera punkten för att visa mer information om destinationerna.
  • Droppikon: Bestämma din position på kartan.
  • Zoom: Du kan zooma in och ut på kartan.
  • Mätverktyg: Mäta avstånden mellan objekten.

Öppna kartan i ett nytt webbläsarfönster.


På den gamla kartan

Kaakamavaara på kartan ritad av Réginald Outhier (Carte du fleuve de Torneå, 1736).

Vill du ha en karta för dig själv? Kartan säljs som affisch (225 mm x 707 mm) i museibutik i Tornedalens museum (adress: Tornionlaakson museo, Torikatu 4, Torneå).


Information

WGS84N 66°08’26.9″ E 24°11’51.7″
WGS84N 66.1408, E 24.1977
ETRS-TM35FINN 7338434, E 373549
UTM (WGS84)335W 373548.760 7338432.967
(Uppskattad plats för mätpunkten.)

189 m

En riktning cirka 1,5 km.

Kaakamavaara ligger halvvägs mellan Torneå och Ylitornio, cirka 40 kilometer norr om Torneå stad och söder om Ylitornio centralort.

När man färdas på riksväg 21 söderifrån svänger man höger efter Karungi by till Palovaarantie-vägen. Man färdas cirka 13 kilometer på vägen.

När man färdas på riksväg 21 norrifrån svänger man till vänster i Korpikylä till Mustajärventie-vägen. Efter cirka 7 kilometer förenas vägen med Palovaarantie, och i korsningen svänger man till vänster. Längs Palovaarantie färdas man cirka 6 kilometer.

Rutten till Kaakamavaara är oskyltad. En gammal kärrstig leder nästan till bergets topp. Sträckan från Palovaarantie till bergets topp längs kärrstigen är cirka 1,5 kilometer. Stigen går först igenom en lundartad skog. Resten av sträckan går genom bergig, trädfattig terräng.

Torneå kyrka32 km
Nivavaara11 km
Huitaperi22 km
Iso-Horila (Horilankero)37 km
Niemivaara49 km
(Avstånd fågelvägen.)

Från den 6 till den 7 juli 1736.
Från den 4 till den 6 september 1736.

Den 4 september 1736. “Natten var mycket mörk, det var en av de nätter då inga norrsken lyser upp. Då Herr de Maupertuis klev över dessa spetsiga stenblock, där det är svårt att gå säkert i fullt dagljus, fick han ena benet mellan två stenblock och föll omkull. Pedre och jag hörde ett buller och rusade dit. Vi fann herr de Maupertuis liggande så illa, att vi befarade att han hade brutit lårbenshalsen. Vi hjälpte honom in i tältet och ordnade en madrass av björkkvistar. Jag åt kvällsvard vid elden tillsammans med Herr Celsius, och därefter gick vi till vila i tältet vid Herr de Maupertuis’ sida. Vi hade en mycket kylig natt.”

Réginald Outhier. Journal från en resa i Norden (Journal d’un voyage au Nord), 1744.

Den 4 september 1736. “Hela kullen af Kakama består af ett slags hvit sten, som skivar sig igenom verticala eller lodrätta planer, som afskiära meridian til räta vinklar. Emellan dessa stenar stadnade regn-vatnet som nu redan lenge fallit, så at alla stellen, undantagande topparna af klipporna, voro helt fulla med vatn, och på kiöpet regnade det på oss hela natten.

Våra observationer kunde intet bliva ferdiga den följande dagen: vi voro nödsakade at på detta berget fördriva ändå en natt, som var rätt så kall och våter som den förra – – -”

Pierre Louis Moreau de Maupertuis. Jordens figur (La Figure de la Terre), 1738. Översatt av Anders Hellant 1738.

Bilder från Kaakamavaara

Bilderna öppnas i stor storlek i galleriet genom att klicka på bilden.


Expeditionens resa på kartan

Réginald Outhier har skildrat expeditionens resa från Paris till Torneå och tillbaka i detalj. Resan tog två månader åt vartdera hållet och färdmedlen var båt och vagn. Under returresan råkade expeditionen ut för ett skeppsbrott i Bottenviken.


Mätpunkter och andra destinationer